Hej, visste inte var jag skulle skriva detta inlägg så att så få som möjligt skulle se det. Visst, då skulle jag kanske skrivit ett Word-dokument, men jag kan inte bara skriva det. Det är något konstigt med mig idag. Jag måste nämligen publicera det också. Så jag kom på denna briljanta idé om att skriva i min nedlagda blogg.

Vill du inte läsa en massa jävla självömkan som jag kommer skriva här nedanför så kan du sluta läsa. För det kommer bli en patetisk text om hur jag hatar mitt liv. "Det finns andra som har det mycket värre än dig och inte klagar, so shut up!" är säkert en vanlig tanke. Jag vet det också. Men jag måste få skriva av mig och klara av nästa dag.

So then I'll start. Med Coldplay - The Scientist i högtalarna.

"Hejdå. I know you hate me." Åhå vad jag hade velat skrivit det på facebook till alla som känner mig men ändå behandlar mig som skit och sedan bara ta farväl av världen. Ja då menar jag självmord. Jag vet att jag är tragisk, men jag orkar inte bry mig mer. Jag skiter i er! Jag har ingen vid min sida som jag kan prata med. Ingen. Mamma och pappa tror att de finns där men de har fel. Jag kan inte prata med dem. Allt bara skiter sig.

Kom av mig.

Håller på med en låtlista på spotify,"Sad" är namnet den bär.
Just nu spelas "Det vackraste" med Maria Pensar, Cecilia Vennersten fanns inte. Har nyss lyssnat på Sarah McLachlans "Angel". Vacker. Ni får gärna hjälpa mig med låtar att gråta till.

Ingen tycker om mig. Ingen vill ha mig. Ingen vill umgås med mig. Ingen vill ens känna mig... De skäms över mig.

Förlåt för att jag finns. Jag vill inte ens själv vara här. Men tänk om det finns ett liv efter detta som är värre? Om man återföds i en ny värld som är värre, tills man dör och återföds i en värld som är än värre. Tanken skrämmer mig. Jag vågar inte ta mitt liv dels pga det men jag skulle aldrig kunna skada mig själv. Däremot om jag fått någon livshotande skada och måste kämpa skulle jag ge upp. Men ändå, samtidigt. Jag vill inte dö. Bara inte finnas just nu. Vad skulle folk säga?

Inget. Ingen skulle ens gråta. Rycka lite på axlarna och säga "Det var nog bäst så."?

Är jag ens värd något? Vaför vill ingen ha mig. Jag skriker efter bekräftelse, något jag inte fått i hela mitt liv. Snälla. Vad ska jag göra.

What do, what do. Dunno, dunno.

Even though I'm surrounded by people, I still feel lonely. 'Cause I know it's not real. They're here. Just not for me.

Ni andra är iallafall vackra.